onsdag 1 september 2010

Romeo & Juliet


Romeo & Juliet



På scengolvet ett rött hjärta av trä, en stiliserad dolk i guld och silver och en skådespelare.
Handlingen bärs fram av skådespelaren, berättaren. 
Iklädd  vita gymnastikskor, svarta frackbyxor, svart- och rödrandig tröja och vita hängslen gestaltar berättaren också rollerna: Romeo, Juliet, Amman, Mercutio och Herr Capulet.
Spelstilen är en blandning av storytelling, commedia dell arté, mim och dans. Såväl röd näsa som vit teatermask är viktiga ingredienser.
Det hela bygger mycket på röst/kropp/text och den energi som uppstår i teaterrummet
Föreställningen spelas på svenska, men har inslag av Shakespeare ́s originalengelska. Bl.a framförs hela prologen och epilogen, samt några av pjäsens mest klassiska repliker på engelska. Men man måste absolut inte kunna engelska för att hänga med i berättelsen. Manuset är nyöversatt och komprimerat, samt spelas av Nicklas Lantz.

Läs vad Roland Heiel skrivit om föreställningen i Shakespearesällskapets tidskrift här: Vad shakespearesällskapet skriver om Romeo & Juliet


För mer information och bokning kontakta info(at)knotakultur.ax

torsdag 1 juli 2010

Vad Shakespearesällskapet skriver om Romeo & Juliet


Nicklas Lantz gör Romeo och Juliet som enmansteater – Barn förstår minst lika mycket som vi, men kanske
andra saker än de som vi vuxna vill att de ska förstå.

Nicklas Lantz har nyöversatt och bearbetat Romeo och Juliet och han kommer själv att framföra den i sommar på Ekenäs kvarn i Flen. Idén om att spela pjäsen på detta sätt fick Nicklas Lantz för snart tre år sedan när han gjorde en sorts monolog av Orfeusmyten. Han samlade olika ver- sioner av myten och sammanställde så ett eget manus.
– I Romeo och Juliet låter jag en be- rättare framföra historien. De roller jag valt att gestalta i spel och repliker är Romeo, Juliet, Amman, Mercutio och Herr Capulet.Att jag har valt just dessa av alla roller, hänger direkt ihop med mitt eget sätt att berätta!

BILDEN AV ROMEO OCH JULIET är för Nicklas Lantz en klassisk bild av kär- leken: en dolk som genomborrar ett hjärta.
– Som en klassisk tatuering helt en- kelt. Därför kommer jag att spela på ett stort illrött hjärta av trä som ligger som ett golv på kvarnhjulet. I mitten har jag en tre meter hög dolk av sil- vermålat trä, som genomborrar hjärtat. Med scenen belyst framifrån så är det den klassiska tatueringen. När man belyser bakifrån med ett svagt ljus blir bilden i stället ett kors på en gravkulle. Enkelt och effektfullt! (hoppas jag). Dessutom får jag möjlighet att genom- föra balkongscenen på ett spännande sätt: När jag är Romeo hukar jag mig ner under parerstången, när jag är Juliet reser jag mig upp och låter huvudet synas ovanför. Borde funka utan att bli krystat.
EFTER ATT HA SPELAT ORFEUSMYTEN
kändes det naturligt för Nicklas Lantz att få ta itu med tragedin om Romeo och Juliet.
– En stor nöt för mig att knäcka i Orfeusmyten var att motverka allt det tunga och mörka som hela tiden finns där. I Romeo och Juliet finns det lätt- samma redan i manuset. Första halvan känns nästan rent av som en komedi, med så sköna lirare som Amman och Mercuito. För att inte tala om Herr Capulets tal till festen i Capulets hus!
Nicklas Lantz i Romeo och Juliet. Foto: Knota kultur
FRÅN BÖRJAN HADE NICKLAS LANTZ
tänkt använda sig av ett par dockor som Romeo och Juliet, men han har gått ifrån den tanken.
– I deras andra möten kommer jag att ha en hand för Romeo och en för Juliet. Händerna är ju viktiga ingre- dienser i deras första möte, på festen hos Capulet. I pjäsens slut ger det mig dessutom en fin möjlighet att spela fram det tragiska slutet. Öppen hand = levande. Sluten hand = död.
FÖR NICKLAS LANTZ HANDLAR DET
mycket om att avmystifiera teatern, att inte försöka vara fiffig och spela över folks huvuden.
– Jag är själv arbetargrabb, utbildad rörmokare och växte upp nästan liv- rädd för konst och teater. Punken ”räddade” mig i slutet av 70-talet. Då var det inga problem längre. Bara att hänga på sig gitarren och slå, vare sig man kunde eller inte. Enkelt och lätt och fritt ur hjärtat! Och det har fun- gerat mycket bra med den enkelhet jag har valt. Jag har mött massor av nöjda människor ur alla åldrar och alla samhällsklasser.
NICKLAS LANTZS MÅL ÄR ATT HANS
föreställningar ska kunna ses av alla. Han vill spela ungefär på samma sätt oavsett vilka som sitter i publiken.
– Ta barn till exempel: Vi har så lätt att tro att det vi spelar inte passar bar- nen, att de inte ska förstå, eller inte
kunna ta till sig det de ser. Barn för- står minst lika mycket som vi, men kanske andra saker än de som vi vuxna vill att de ska förstå.
SCENOGRAFISKT VILL NICKLAS LANTZ
vara enkel och tycker att det egent- ligen ska räcka med en cirkel på gol- vet att spela i, med folk i en dryg halvcirkel runtomkring.
– Gärna de yttersta platserna nästan bakom ryggen, så att jag tvingas vrida och vända på mig hela tiden. Då ris- kerar jag inte att fastna i scenerier som till slut blir mekaniska och tappar sin uppriktighet. I Ekenäs kvarn- teater är scenen rund, men inte direkt på golvet, utan upphöjd. Under salongens golv strömmar kvarnforsen och jag spelar i stort sett där det gamla kvarnhjulet satt. I och med att jag spelar på en ”hjulsida av trä” kan man lätt få en känsla av att jag fak- tiskt spelar på en bit av det gamla kvarnhjulet! Dessutom har jag byggt en balkong i vinkel, av gammalt grovt trä. Detta för att ge en känsla av de mäktiga gallerierna iThe Globe.
VAD SHAKESPEARE PJÄSER KAN GE, tycker Nicklas Lantz är svårt att säga.
– Som all god konst ger de oss en spegel att hålla framför oss själva, som visar ett annat ansikte än det vi känner igen. Och kanske en känsla av att befinna sig i historiens mitt? Eller en känsla av att bli förförd inom ramen för stor konst? Eller bara att få svepas med i en skön berättelse med många garv och ett slut där alla dör och man gråter lika mycket av glädje, som av sorg? Jag vet inte...och kanske det är så det ska vara? Man behöver ju inte sätta ord på allt. Ibland kan man bara blunda och njuta av en känsla som inte låter sig beskrivas. Lite så är nog Shakespeare för mig. En skön känsla. En doft av en dröm om något som egentligen inte finns.

Intervju: Roland Heiel
www.shakespearesallskapet.se