fredag 9 oktober 2015

Ophelia i Ålandstidningen



NY TEATER

Av Petter Lobråten

Ophelia
Regi, skådespeleri, ljus och ljud: Nicklas Lantz.
Manus: kostym och produktion: Nicklas Lantz och Jenny Lantz.
Scen: Stadsbiblioteket.
Marhällor: 4
Intelligent förnyelse av
såväl Ophelia som teatern
Scenen i stadsbibliotekets lilla utställningsrum är enklast tänkbara: en liten plattform, upphöjd någon decimeter. Ett draperi i bakgrunden, några strålkastare och en musikanläggning. Men det räcker. Skådespelaren Nicklas Lantz besitter en lyskraft och energi som få.
Vi har sett honom i många fartfyllda roller vid det här laget. Som den fäktande musketören Cyrano de Bergerac och en upprorisk prins Hamlet, för att nämna de senaste av de enmansföreställningar han specialiserat sig på.
Den här gången prövar han något helt nytt, på flera sätt. Borta är de explosiva fysiska utspelen. I stället möter vi en nedtonad skådespelare som lågmält och lite prövande utforskar olika aspekter av Shakespeares rollgestalt ”Ophelia” i fyra tablåer.
Pjäsen förhåller sig till den traditionella bilden av Ophelia: Flickan vid hovet som får se sin far och bror dödas, som sviks av sin vän Hamlet, som blir galen av förtvivlan och slutligen dränker sig. Ett offer kort och gott.
Berättar själv
Nicklas Lantz pjäs inleds med att Ophelia själv får berätta sin historia. Hon förstod snart att hon inte skulle tillåtas leva eftersom hon visste för många av hovets hemligheter. Hon vidtog sina mått och steg för att lura alla att hon dränkt sig för att kunna fly. Priset för detta är högt.
Sedan är det själva rollen Ophelia som reflekterar över hur hon gestaltats och varför hennes svaghet och offeridentitet alltid lyfts fram. De första 60 åren spelades hon dessutom av pojkar eftersom kvinnor inte fick stå på scenen av anständighetsskäl. Hon funderar över varför hon alltid är en söt oskuld med långt vackert flickhår. Eller varför hon absolut inte får antydas vara gravid efter de hemliga mötena med Hamlet, som Shakespeares originaltext antyder.
Det är en modern Ophelia som vänder och vrider på frågorna och ironiskt ifrågasätter förväntningar.
Och avslutningsvis är det skådespelaren som funderar över Ophelias drivkrafter för att kunna tolka henne så äkta som möjligt. Han landar i ett försvarstal för Ophelias rätt att vara Ophelia, för alla människors rätt att själva bestämma vilka de är, i motsats till att tvingas uppfylla andras förväntningar.
Teaterhappening
Det rör sig med andra ord inte om ett traditionellt teaterstycke med en början och ett slut. I programbladet kallar Nicklas Lantz det för en teaterhappening. Hans gestaltande av Ophelia är onekligen teater, men utan en dramatisk handling att luta sig mot. Vilket dock inte betyder att det inte är spännande. Nicklas Lantz är skicklig på att med små medel gestalta denna unga flicka på olika vis. Scennärvaron är hundraprocentig.
Det man kan invända mot är ett inslag av pedagogisk övertydlighet på ett par ställen. Där bleknar illusionen och förvandlas för ett ögonblick till seminarium. Men det är snabbt övergående.
Det är en slags dramatiserad filosofisk, litteraturhistorisk, feministisk, politisk reflektion över Ophelia och könsroller och påtvingade livroller i största allmänhet.
Hela projektet började med att Jenny Lantz skrev en feministisk analys av Ophelia, kompletterad med en dramatiserad scen. Nicklas Lantz byggde vidare på denna grund och skapade den föreställning vi nu kan se.
Full av tankar
Man lämnar föreställningen full av funderingar och tankar. Jag är normalt sett allergisk mot didaktiska teaterföreställningar som avslutas med en diskussionsstund för publiken. Det blir lätt så prestationsintiktat. Men i detta fall hade jag gärna suttit kvar och pratat en stund. Textens öppenhet inbjuder till det.
Pjäsen ackompanjeras välfunnet av Bachs cellosvit no 2 II allemande, som en del forskare menar i själva verket skrevs av hans hustru Anna Magdalena Bach. Samt av feministpunkbandet Le Tigre.
Ophelia är en experimentell form av teater som vi inte är bortskämda med här på Åland. Nicklas och Jenny Lantz är värda en stor eloge för modet och viljan att vitalisera och tänja på gränserna. Resultatet skulle utan vidare platsa på vilken intim storstadsscen som helst.

Petter Lobråten

Text ur Ålandstidningen  9.10.2015






Ophelia i Nyan

 

Av: Kiki Alberius Forsman.
Foto: Jonas Edsvik

Ophelia
En teaterhappening i fyra bilder
Regi, skådespeleri, ljud och ljus: Nicklas Lantz
Manus, kostym och produktion: Nicklas Lantz och Jenny Lantz
Ljuset är svagt rött, jag skriver i mörkret så pennan glöder.
Herr skådespelaren byter om gång på gång på scen. När ljuset åter flödar står han där i långt linne, i vanlig grabbmundering med nitat bälte, med gnistrande diadem i håret.
Det är nära och det är intensivt. Det porlar av vatten, det susar av viskande människoröster som skvallrar.
Här händer det saker, i bibliotekets mörka utställningssal.
Vi är 25 åskådare i en halvcirkel som får stifta bekantskap med Hamlets flamma Ophelia; Hon som älskade, troligen blev med barn, spelade tokig och gick och dränkte sig efter det att Hamlet uppmanat henne att gå i kloster.
Ofta på Åland har man diskuterat amatörskådespel kontra proffsförställningar. I ungdomslokalernas vestibuler hör man kommentarer om att de som framträtt har varit ”duktiga”. Det må så vara.
Men jag går i inte på teater för att bedöma någons skådespelarprestation – inte ens som recensent, det är helt enkelt inte det som gäller, egentligen.
Men här lossnar det underbart. 45 minuter på plasttolen ger inte det minsta plastsmak. Tvärtom. Vi glömmer tid och rum.
Vi åskådare blir att jaga alla de där frågorna som likt myror börjar krypa runt i kropp och huvud: Vad vill det här säga? Vad har skådespelet och skådespelaren för ärende? Vad händer med mig nu?
Antagligen är det just detta som är teaterns kärna. Vi vill bli berikade på något plan. För att sedan gå hem och grunna vidare.
Och leva vidare.
Ophelia ville inte vara en ärbar fnissig tjej. Hon ville inte styras av pappa, brodern, älsklingen.
Hon ville vara sig själv, ville definiera sig själv. Med eller utan diadem.
”Kroppen är ett skal”, heter det i texten.
Och ”Jag hatar att jag föddes till kvinna i en värld som styrs av män.”
Hela stycket når sin kulmen när Lantz ironiskt blir en nickedocka ”ja pappa, ja pappa, nej käre bror, nej käre bror, ja Hamlet”.
Herr Ophelia ryter fram ett sanningens ord: Varför ska jag spela naiv och bli tokig och gå och dränka mig?
Herr Ophelia viskar: Jag vill vara kåt, jag vill vara levande, längta efter hud, längta efter njutning.
Nicklas Lantz avslutar föreställningen med uppmana de som tyckte om pjäsen att säga åt sina vänner att gå och se den.
De som inte tyckte om stycket ska lura sina ovänner till teatern.
Så – vän eller ovän; Gå och kolla in herr Ophelia i högform. Hon har något att säga dig.

Text lånad från Nya Ålands hemsida här.
 

onsdag 7 oktober 2015

OPHELIA





OPHELIA
Teaterperformance i fyra bilder.




I 2 år har jag spelat min egen bearbetning av
William Shakespeare´s Hamlet.
Jag har tolkat och spelat Ophelia ungefär som man brukar göra: En ung, olyckligt kär flicka som förlorar sin far och sin bror och blir sviken av sin älskade prins. Inget fel i det, i och för sig, men en sak hände som väckte min nyfikenhet. Jag hade spelat Hamlet i en skola och ett par dagar efteråt fick jag ett mejl från en av lärarna. Det löd i korta drag så här: ”Tack för en fin föreställning. Barnen leker Hamlet på rasten och killarna slåss om vem som ska vara Ophelia.”

Jag vet ju inte vad de såg, som väckte deras nyfikenhet, men kanske var det att jag som kille spelade en ”tjejroll”? Eller greps de av det sorgliga öde som drabbar Ophelia? Eller var det helt enkelt bara så att det var kul att spela galen? Nå, mina tankar väcktes i alla fall. Ungefär samtidigt kom snacket hemma vid köksbordet att handla mycket om manligt och kvinnligt, identitet och normer.

Jag sökte och fick stipendier för att fördjupa mig i Opheliarollen och tillsammans med Jenny Lantz växte ett manus fram. Ett manus som nu är orsak till att ni sitter här och väntar på att ljuset ska gå ner. Ur mörkret ska sen sakta tona fram en skådespelare som har något att berätta om Ophelia. Om män och kvinnor. Om traditioner och om normer. Om liv och död. Om teater och verklighet.

Berättandet sker okronologiskt och byter hela tiden perspektiv. Vad som blir kvar, vet jag inte. Kärnan i föreställningen blir nog helt olika beroende på vem du är. Själv vet jag ingenting. Jag har inga svar. Bara frågor.

/Nicklas

__________________________




Ophelia är en teaterperformance i fyra bilder som passar för vuxna och ungdomar. Det är en föreställning som ifrågasätter traditionella könsroller och könsidentitet, som sätter tankarna i rullning och ställer frågor om manligt och kvinnligt. Föreställningen kräver ett mörkt rum och tillgång till el.


För mer information om föreställningen mejla info(at)ofelia.ax.


Läs Nyans recension av Ophelia här.

Läs Ålandstidningens recension av Ophelia här






söndag 4 oktober 2015

Ophelia på Mariehamns stadsbibliotek





Premiär 7.10 kl 19.00!
Föreställningar 8, 9, 10, 13, 14, 15.10 kl 19.00. I samlingssalen på Mariehamns Stadsbibliotek.
Entré 15 euro. Förbokning på telefon 0457-3448462.


Välkommen!