fredag 9 oktober 2015

Ophelia i Ålandstidningen



NY TEATER

Av Petter Lobråten

Ophelia
Regi, skådespeleri, ljus och ljud: Nicklas Lantz.
Manus: kostym och produktion: Nicklas Lantz och Jenny Lantz.
Scen: Stadsbiblioteket.
Marhällor: 4
Intelligent förnyelse av
såväl Ophelia som teatern
Scenen i stadsbibliotekets lilla utställningsrum är enklast tänkbara: en liten plattform, upphöjd någon decimeter. Ett draperi i bakgrunden, några strålkastare och en musikanläggning. Men det räcker. Skådespelaren Nicklas Lantz besitter en lyskraft och energi som få.
Vi har sett honom i många fartfyllda roller vid det här laget. Som den fäktande musketören Cyrano de Bergerac och en upprorisk prins Hamlet, för att nämna de senaste av de enmansföreställningar han specialiserat sig på.
Den här gången prövar han något helt nytt, på flera sätt. Borta är de explosiva fysiska utspelen. I stället möter vi en nedtonad skådespelare som lågmält och lite prövande utforskar olika aspekter av Shakespeares rollgestalt ”Ophelia” i fyra tablåer.
Pjäsen förhåller sig till den traditionella bilden av Ophelia: Flickan vid hovet som får se sin far och bror dödas, som sviks av sin vän Hamlet, som blir galen av förtvivlan och slutligen dränker sig. Ett offer kort och gott.
Berättar själv
Nicklas Lantz pjäs inleds med att Ophelia själv får berätta sin historia. Hon förstod snart att hon inte skulle tillåtas leva eftersom hon visste för många av hovets hemligheter. Hon vidtog sina mått och steg för att lura alla att hon dränkt sig för att kunna fly. Priset för detta är högt.
Sedan är det själva rollen Ophelia som reflekterar över hur hon gestaltats och varför hennes svaghet och offeridentitet alltid lyfts fram. De första 60 åren spelades hon dessutom av pojkar eftersom kvinnor inte fick stå på scenen av anständighetsskäl. Hon funderar över varför hon alltid är en söt oskuld med långt vackert flickhår. Eller varför hon absolut inte får antydas vara gravid efter de hemliga mötena med Hamlet, som Shakespeares originaltext antyder.
Det är en modern Ophelia som vänder och vrider på frågorna och ironiskt ifrågasätter förväntningar.
Och avslutningsvis är det skådespelaren som funderar över Ophelias drivkrafter för att kunna tolka henne så äkta som möjligt. Han landar i ett försvarstal för Ophelias rätt att vara Ophelia, för alla människors rätt att själva bestämma vilka de är, i motsats till att tvingas uppfylla andras förväntningar.
Teaterhappening
Det rör sig med andra ord inte om ett traditionellt teaterstycke med en början och ett slut. I programbladet kallar Nicklas Lantz det för en teaterhappening. Hans gestaltande av Ophelia är onekligen teater, men utan en dramatisk handling att luta sig mot. Vilket dock inte betyder att det inte är spännande. Nicklas Lantz är skicklig på att med små medel gestalta denna unga flicka på olika vis. Scennärvaron är hundraprocentig.
Det man kan invända mot är ett inslag av pedagogisk övertydlighet på ett par ställen. Där bleknar illusionen och förvandlas för ett ögonblick till seminarium. Men det är snabbt övergående.
Det är en slags dramatiserad filosofisk, litteraturhistorisk, feministisk, politisk reflektion över Ophelia och könsroller och påtvingade livroller i största allmänhet.
Hela projektet började med att Jenny Lantz skrev en feministisk analys av Ophelia, kompletterad med en dramatiserad scen. Nicklas Lantz byggde vidare på denna grund och skapade den föreställning vi nu kan se.
Full av tankar
Man lämnar föreställningen full av funderingar och tankar. Jag är normalt sett allergisk mot didaktiska teaterföreställningar som avslutas med en diskussionsstund för publiken. Det blir lätt så prestationsintiktat. Men i detta fall hade jag gärna suttit kvar och pratat en stund. Textens öppenhet inbjuder till det.
Pjäsen ackompanjeras välfunnet av Bachs cellosvit no 2 II allemande, som en del forskare menar i själva verket skrevs av hans hustru Anna Magdalena Bach. Samt av feministpunkbandet Le Tigre.
Ophelia är en experimentell form av teater som vi inte är bortskämda med här på Åland. Nicklas och Jenny Lantz är värda en stor eloge för modet och viljan att vitalisera och tänja på gränserna. Resultatet skulle utan vidare platsa på vilken intim storstadsscen som helst.

Petter Lobråten

Text ur Ålandstidningen  9.10.2015






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar